En lista
Hej!
Insåg att gårdagens inlägg blev lite rörigt. Så för att få lite klarhet i saken har jag istället skrivit en lista över alla mina stora rädslor just nu:
1. Att bli vuxen. Spännande, på ett sätt, men samtidigt är det så fruktansvärt läskigt. Helt plötsligt ökar kraven något enormt, man måste ha koll på alla vuxengrejer (som arbetsförmedlingen, a-kassan, facket, jobb, lön, skatt, räkningar osv.) och man måste även börja fundera på vad man vill få ut av livet. Jag har alltid sagt att jag ska flytta hemifrån och skaffa familj så snart jag har en stadig ekonomi och ett stadig förhållande. Men det känns bara så himla långt bort just nu.
2. Min kropp. Det skrev jag ju lite om igår, och såhär ligger det till... Jag är frisk från min ätstörning, ni får inte tro något annat. Men vissa perioder känner jag mig bara så hopplös. Den där spärren som sa att jag inte fick äta något onyttigt är borta helt och hållet. Försöker hålla mig till bara helger men, som sagt, spärren är borta. Att gå från godismonster, till att ha anorexia, och sen tillbaka till det vanliga livet är inte helt lätt. Vissa dagar kan jag vräka i mig godis och annat onyttigt, samtidigt som jag hela tiden tänker på hur dåligt jag kommer må efteråt. Och det gör jag, tro mig. Men andra dagar kanske jag tar en eller två godisar, eller kanske en glass, och det känns som att magen bara växer och växer. Jag fattar det inte. Nu när jag har skrivit om det en stund inser jag att jag kanske inte är helt frisk. Det blir man nog aldrig, egentligen. Men nu har inte ätstörningen makten över mig, utan jag kan bestämma själv. Även om den alltid finns där i bakhuvudet och säger till mig att saker är fel. Jag brukar tänka såhär: Man lever bara en gång, och jag har kastat bort så mycket tid på den där skiten, så nu tänker jag banne mig äta den här pizza och jag tänker njuta av den! In your face! Oftast går det hur bra som helst, ibland inte.
3. Antidepressiva läkemedel. Jag har ju, som ni redan vet, slutat med mina antidepressiva precis. Det har gått ganska bra, men det skrämmer mig hur ett sådant litet piller kan påverka kroppen så mycket. Vissa dagar blir jag orolig att jag slutade för tidigt. Mitt humör har alltid skiftat ganska mycket, men den senaste tiden har jag blivit en riktig bitch. Det är inte varje dag, och inte hela dagarna, men det är oftare och värre än förut. Jag vill verkligen inte få höra att jag behöver börja igen, men jag vill heller inte bete mig så som jag ibland gör mot personer jag älskar. Det som skrämmer mig är att det kan bli ett beroende. Att jag alltid ska behöva dom för att inte psykiskt bryta ner människor i min omgivning. Jag vill kunna vara pigg och glad av mig själv, naturligt glad. Och jag vet att alla har åsikter om detta, men min egen tanke är att man kanske behöver träna sig på det efter att ha använt hjälpmedel. Därför vill jag inte bara ge upp och börja knapra piller igen. Jag vill klara det här på egen hand. Samtidigt som det sista jag vill är att bete mig illa mot min familj.
4. Döden. Man vet aldrig vad som kan hända... En traumatisk händelse i min barndom kunde gjort att jag inte blev äldre än 4 år. Men jag hade tur och överlevde med minsta möjliga marginal. En jävla tur. Det slår mig ibland, när jag är ute i trafiken eller vet att någon i min närhet är det, hur illa det kan gå. Man kan vara hur försiktig som helst, men det kan alltid finnas andra som inte är lika försiktiga. Nu är det ju inte bara trafikolyckor jag oroar mig över, men det är det som ligger mig närmast. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade någon jag tycker om. Och det vet väl ingen egentligen.. Men mina tankar på döden och vad som händer, eller inte händer, efter den är inte särskilt vackra. Jag hoppas så innerligt att jag har fel.
5. Kärlek. Varför är det så svårt att låta någon komma en nära in på livet?
6. Att inte räcka till. De flesta vet nog vad jag menar. Den där oron över att man inte är tillräckligt snygg, smart, smal, trevlig, snäll, social osv. Det är svårt att inse att man borde vara sig själv, och inte sträva efter att vara någon annan.
7. Att inte ha några vänner. Under mellanstadiet hade jag två bästa vänner som jag alltid lekte med. Den ena av dom pratar jag inte med längre, och den andra träffar jag kanske någon gång i månaden. Under högstadiet var vi ett gäng tjejer som umgicks ganska intensivt, både i skolan och på fritiden. När vi gick ur nian försvann den vänskapen. Under gymnasiet träffade jag ett nytt gäng tjejer som jag delade allt med. En av dom tjejerna är matilda björhed, min allra bästa vän. Hon är den enda som stått ut med mig under alla dessa år, och jag älskar henne för det. De andra två tjejerna har jag ingen kontakt med. Under året på komvux blev alla i klassen ganska tajta. Nu är skolan över och de flesta har flytt sin kos, tillbaka till deras hemtrakter. En av de som flyttat alldeles för långt bort är cia, som jag umgicks väldigt mycket med under året, och det gör så ont i mig att vi kanske aldrig träffas igen. Vad jag vill ha sagt med detta är att jag är livrädd för att det alltid kommer vara såhär. Tänk om alla vänner ska försvinna hela tiden. Då blir det inte lätt att ha en trygg kompis-relation. Kanske är det mig det är fel på, vad vet jag. Tur är det iallafall att jag har mina underbara systrar som ALLTID finns där.
Där har jag nog fått med det mesta som snurrar i mitt huvud just nu. Idag jobbar jag på e3baren, och ikväll vankas det utgång med syster anna, förhoppningsvis följer syster bettan också med. Det återstår att se :)
Puss M.
Insåg att gårdagens inlägg blev lite rörigt. Så för att få lite klarhet i saken har jag istället skrivit en lista över alla mina stora rädslor just nu:
1. Att bli vuxen. Spännande, på ett sätt, men samtidigt är det så fruktansvärt läskigt. Helt plötsligt ökar kraven något enormt, man måste ha koll på alla vuxengrejer (som arbetsförmedlingen, a-kassan, facket, jobb, lön, skatt, räkningar osv.) och man måste även börja fundera på vad man vill få ut av livet. Jag har alltid sagt att jag ska flytta hemifrån och skaffa familj så snart jag har en stadig ekonomi och ett stadig förhållande. Men det känns bara så himla långt bort just nu.
2. Min kropp. Det skrev jag ju lite om igår, och såhär ligger det till... Jag är frisk från min ätstörning, ni får inte tro något annat. Men vissa perioder känner jag mig bara så hopplös. Den där spärren som sa att jag inte fick äta något onyttigt är borta helt och hållet. Försöker hålla mig till bara helger men, som sagt, spärren är borta. Att gå från godismonster, till att ha anorexia, och sen tillbaka till det vanliga livet är inte helt lätt. Vissa dagar kan jag vräka i mig godis och annat onyttigt, samtidigt som jag hela tiden tänker på hur dåligt jag kommer må efteråt. Och det gör jag, tro mig. Men andra dagar kanske jag tar en eller två godisar, eller kanske en glass, och det känns som att magen bara växer och växer. Jag fattar det inte. Nu när jag har skrivit om det en stund inser jag att jag kanske inte är helt frisk. Det blir man nog aldrig, egentligen. Men nu har inte ätstörningen makten över mig, utan jag kan bestämma själv. Även om den alltid finns där i bakhuvudet och säger till mig att saker är fel. Jag brukar tänka såhär: Man lever bara en gång, och jag har kastat bort så mycket tid på den där skiten, så nu tänker jag banne mig äta den här pizza och jag tänker njuta av den! In your face! Oftast går det hur bra som helst, ibland inte.
3. Antidepressiva läkemedel. Jag har ju, som ni redan vet, slutat med mina antidepressiva precis. Det har gått ganska bra, men det skrämmer mig hur ett sådant litet piller kan påverka kroppen så mycket. Vissa dagar blir jag orolig att jag slutade för tidigt. Mitt humör har alltid skiftat ganska mycket, men den senaste tiden har jag blivit en riktig bitch. Det är inte varje dag, och inte hela dagarna, men det är oftare och värre än förut. Jag vill verkligen inte få höra att jag behöver börja igen, men jag vill heller inte bete mig så som jag ibland gör mot personer jag älskar. Det som skrämmer mig är att det kan bli ett beroende. Att jag alltid ska behöva dom för att inte psykiskt bryta ner människor i min omgivning. Jag vill kunna vara pigg och glad av mig själv, naturligt glad. Och jag vet att alla har åsikter om detta, men min egen tanke är att man kanske behöver träna sig på det efter att ha använt hjälpmedel. Därför vill jag inte bara ge upp och börja knapra piller igen. Jag vill klara det här på egen hand. Samtidigt som det sista jag vill är att bete mig illa mot min familj.
4. Döden. Man vet aldrig vad som kan hända... En traumatisk händelse i min barndom kunde gjort att jag inte blev äldre än 4 år. Men jag hade tur och överlevde med minsta möjliga marginal. En jävla tur. Det slår mig ibland, när jag är ute i trafiken eller vet att någon i min närhet är det, hur illa det kan gå. Man kan vara hur försiktig som helst, men det kan alltid finnas andra som inte är lika försiktiga. Nu är det ju inte bara trafikolyckor jag oroar mig över, men det är det som ligger mig närmast. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag förlorade någon jag tycker om. Och det vet väl ingen egentligen.. Men mina tankar på döden och vad som händer, eller inte händer, efter den är inte särskilt vackra. Jag hoppas så innerligt att jag har fel.
5. Kärlek. Varför är det så svårt att låta någon komma en nära in på livet?
6. Att inte räcka till. De flesta vet nog vad jag menar. Den där oron över att man inte är tillräckligt snygg, smart, smal, trevlig, snäll, social osv. Det är svårt att inse att man borde vara sig själv, och inte sträva efter att vara någon annan.
7. Att inte ha några vänner. Under mellanstadiet hade jag två bästa vänner som jag alltid lekte med. Den ena av dom pratar jag inte med längre, och den andra träffar jag kanske någon gång i månaden. Under högstadiet var vi ett gäng tjejer som umgicks ganska intensivt, både i skolan och på fritiden. När vi gick ur nian försvann den vänskapen. Under gymnasiet träffade jag ett nytt gäng tjejer som jag delade allt med. En av dom tjejerna är matilda björhed, min allra bästa vän. Hon är den enda som stått ut med mig under alla dessa år, och jag älskar henne för det. De andra två tjejerna har jag ingen kontakt med. Under året på komvux blev alla i klassen ganska tajta. Nu är skolan över och de flesta har flytt sin kos, tillbaka till deras hemtrakter. En av de som flyttat alldeles för långt bort är cia, som jag umgicks väldigt mycket med under året, och det gör så ont i mig att vi kanske aldrig träffas igen. Vad jag vill ha sagt med detta är att jag är livrädd för att det alltid kommer vara såhär. Tänk om alla vänner ska försvinna hela tiden. Då blir det inte lätt att ha en trygg kompis-relation. Kanske är det mig det är fel på, vad vet jag. Tur är det iallafall att jag har mina underbara systrar som ALLTID finns där.
Där har jag nog fått med det mesta som snurrar i mitt huvud just nu. Idag jobbar jag på e3baren, och ikväll vankas det utgång med syster anna, förhoppningsvis följer syster bettan också med. Det återstår att se :)
Puss M.
Kommentarer
Postat av: cia
Klart som fan vi kommer träffas igen, babe! Vet inte hur jag ska klara mig annars : :
Trackback