Mitt liv som Bagare

För er som följt med från förra bloggen, men ändå inte vet så mycket om mig, tänkte jag nu berätta lite om tiden efter att jag blev friskskriven och livet i största allmänhet. Fast egentligen gör jag nog det mest för min egna skull. Kände att jag behövde skriva av mig nu... Som ni förmodligen redan förstått tog det slut mellan mig och sebastian, men jag har nu en ny kille som jag älskar över allt annat <3 Det var väl kanske inte det viktigaste just nu, men tänkte bara skriva det så ni inte blir förvirrade. Vad det gäller mig och min kropp så är det väl sådär just nu. Om jag inte minns fel så vägde jag väl runt 52 när jag slutade skriva. Och redan då var det jobbigt, men jag började att vänja mig vid vikten. Det är ju trots allt inte den som är viktigast här i livet. När jag sedan träffade Dennis förändrades mina matvanor helt och hållet och jag gick upp 2 kg till. Det tog hårt på mig. Försökte att tänka att jag trots allt var kär och lycklig och att det inte spelade någon roll om jag vägde 52 eller 54 kilo. Det var då jag åkte till mallorca med min bästa vän tille... Och ni vet ju hur det är när man åker utomlands. Då vill man inte tänka på verkligheten utan bara njuta. Och det var precis vad jag gjorde. Jag njöt. Lite för mycket insåg jag när jag kommit hem och vägt mig igen. Så nu ligger jag på 55 och det känns rent ut sagt för jävligt. (Kanske inte för andra, men för mig som har varit nere på 43 kg är det en enorm siffra). Har ju börjat träna igen, men känner att det inte kommer ge mig nåt ändå. Nu är jag ju van vid att äta godis, chips och andra onyttigheter lite då och då. Jag blir sugen, och kan inte låta bli. Den självkontrollen jag hade för ett år sen är som bortblåst. Känner mig så fruktansvärt äcklig hela tiden. Först mår jag dåligt för att jag är tjock, sen mår jag dåligt för att jag egentligen inte har nån övervikt överhuvudtaget och att det faktiskt finns folk som har det mycket värre, sen mår jag ännu mer dålig för att jag fortsätter äta en massa skräp. Känner mig så jävla patetisk ibland. Och nu är ett sånt tillfälle. Ikväll har jag ätit chips. Inte överdrivet mycket, och jag har inte kastat i mig dom, utan kanske ca 80-90 g under hela kvällen. Sen har jag även druckit pepsi. Jag ville inte ens göra det från början för jag vet hur det blir, och jag vet vad jag väger. Men nu är det gjort och istället för att bara acceptera så sitter jag här och gråter för att jag skäms så. Vill inte resa mig från stolen ens, för jag vet hur mycket fetare jag kommer se ut/känna mig än jag gjorde tidigare. Det här är något av det värsta jag varit med om.. Fortsätter jag såhär kommer jag ju snart vara tillbaka på samma vikt som innan jag blev sjuk. Och vad kommer hända då egentligen? Det värsta är att lärarna på skolan hela tiden påminner oss om att vi måste smaka på degen/smeten och även på våra färdiga bakverk. Men jag kan bara inte. Är livrädd för hur det ska gå det här året. Samtidigt som det känns som att det kan bli något av det bästa jag någonsin gjort. Nu får ni inte tro att jag är tillbaks där jag var i januari förra året, så illa är det absolut inte. Men jag känner att något måste hända innan jag exploderar. Det här är jobbigt. Som fan. Och det enda som kan ändra på det är jag. Men som sagt, vart är själkontrollen?